Det här är verkligen en egenskap hos mig som ärvts i rakt nedstigande led till mina tjejer från mig och min ursprungsfamilj.
Vår glömska sätter spår. Eller rättare sagt, det märks inte än så tydligt om de ärvt min ”glömskhet” ( barn är barn liksom) däremot anammar de min frenesi i att skriva ”komihåglappar”. Numer sitter det lappar lite här och var i huset. De är så fruktansvärt gulliga.
För ett ge ett exempel på min ”glömskhet” så har jag bara den här veckan glömt
1. vantar på bussen
2. mössa hos granne
3. pärlans barnmatstol hos mammakompis. 4. glömt att ringa barnmorska varje dag hela veckan på deras telefontid. trots påminnelse i mobilen.
Ja bara ett litet smakprov av denna veckas blunders.
Genom åren har jag lyckats glömma så många gånger så att jag tappat räkningen. Till exempel har jag glömt Meia (vår hund) utanför förskolan och gått hem, var bilen parkerats efter lite härlig shopping och gömt nycklar så bra hemma att det tagit två år innan jag hittat dem igen.
Detsamma gäller övriga i min ursprungsfamilj. När vi träffats och skiljts åt dröjer det aldrig länge innan ett samtal kommer från den som lämnat och har glömt något. Alltid med ett skratt.
Och nu börjas det hemma och jag försöker verkligen öva upp mitt minne, sätta påminnelser på mobilen. Men, det går sådär ändå.
Och barn gör som man gör och inte som man säger. Lapparna alltså. De behövs. Annars glömmer vi. Fast det gör vi ändå.
Har du ett superminne? Eller är du en glömsking? Och hur gör du för att minnas allt det du behöver?
Senaste kommentarer