Ibland känns det så gott och bra att veta lite hur det går för dem som funnits eller finns i ens liv men som man utan facebook och instagram inte hade haft en aning om vad de gör och hur de mår. Fint att få små glimtar av deras liv tack vare sociala medier. Roligt, härligt och påfyllande…..
……. MEN lika ofta dränerande, trist och intetsägande. Ibland fylls ju även flödet av konstiga artiklar, bilder, musik och kommentarer som jag inte vill ta del av.
Stundtals tröttnar jag och vill lägga ner både insta och fb. Blir trött av ointressanta bilder och uppdateringar och undrar hur min hjärna lyckas sortera allt? Och vad fastnar trots att jag inte vill?
Jo, det ger mycket bra också. Tips om nya företag, nya tjänster och produkter och framförallt härlig inspiration från olika konton och bloggar.
Jag tror att svårigheten ligger i att sålla. För det måste man. Tillgängligheten är enorm och kan lätt äta upp vår tid. Vi vet ju alla hur lätt det är att fastna alldeles för länge och vips har en timme gått. Och precis det måste vi lära våra barn och det gör vi ju genom att själva reflektera över vårt användande av internet.
Jag både vill och behöver använda nätet i lagom utsträckning och sortera i informationsflödet. Framförallt vill jag ge mina barn ögonkontakt, vara närvarande och inte bara ” härvarande”.
Jag har hört mig själv säga till barnen att de är ”iPad beroende. ”Men vi då? Vi vuxna som har en fastklistrad mobil i handen då titt som tätt.
Vi behöver prioritera och fråga oss själva vad som ger oss något? Varför slentrian löser jag en tråkig blogg? Varför följer jag ett Twitter- eller instagramkonto som gör mig på dåligt humör.? Vad villl jag lägga min tid på?
All tid av slösurf är ju tid vi skulle kunna lägga på annat.
Jag försöker ha regler för mig själv:
-ingen mobil när barnen är i närheten eller behöver mig och min uppmärksamhet .Men om de tittar på barnprogram, ja då får jag titta på mobilen. ( lyckas ibland)
-inget surfande efter 22.( lyckas sällan)
-inget surfande vid matbordet alls. ( lyckas alltid)
Det roliga är att nu när jag har en 1 åring hemma som helst av allt vill bära runt på mobiler så blir det så uppenbart. Hon vill såklart ha det jag har. Jag har sett det hos många barn och varför är det så? Jag gissar att eftersom vi lägger så mycket tid och vikt vid den där mobilen så måste det ju vara något oerhört spännande.
Jsg tycker det här är SÅ svårt. Jag har dialog med mig själv hela tiden om vad jag ska göra och inte på nätet.
Vad väljer du att lägga din tid på när du är på nätet?
Senaste kommentarer