piecesofMari

Är ensamhet att vara ensam, eller själv? Vissa väljer ju sin ensamhet medan andra aldrig vill vara ensamma. Vi har olika behov helt enkelt.

I takt med att jag blivit äldre ( och kanske lite klokare?) har jag blivit bättre på att fråga mig själv vad JAG har behov av, vad vill jag säga JA och vad vill jag säga NEJ  till.

Jag har nog tidigare format mina tankar om hur mitt sociala liv ”ska se ut” utifrån hut andra umgås och vill ha det.

Självklart har jag många gånger känt Vad som känns rätt  och riktigt, vad jag trivs med och vilka, men jag har inte alltid lyssnat på min inre röst utan istället tagit beslut utifrån vad andra förväntar sig och vill. Men ju äldre jag blir och ju fler barn vi har fått desto  viktigare är det att prioritera. Vilka vill jag lägga min tid på och vad mår jag själv bra av? Vilka behov har jag?

Jag har en sån personlighet att jag ofta säger ja utan att fundera så mycket, är flexibel och anpassar mig. Men det är inte alltid så bra för mig. Jag glömmer bort att fråga mig själv. Vad vill jag?

Jag har påverkats mycket av andras sätt att umgås. Och trott att det är normen. Ibland har jag tänkt om mig själv att jag borde vara mer social, vi borde ha fler vänner och ifrågasatt mig själv om anledningen till att jag gärna är ensam eller med min familj beror på att jag är blyg eller osocial? Men så är det ju inte.

Det är så skönt att jag alltmer vågar fråga mig själv vad jag behöver. Att jag släpper fram mina egna behov och stå upp för dem. Framförallt för min egen skull. Jag slår inte knut på mig själv för att vara andra till lags.

Det kanske låter hårt och trist men jag uppskattar mer att umgås med de vänner då vi gör något aktivt tillsammans hela familjerna och umgås allihop än att ” gå på middagar”. Det blir ju ofta så då att de vuxna sitter och pratsr om sitt och kanske tar ett glas vin medan barnen leker för sig. Det kan vara jättetrevligt det också någongång ibland men jag skulle inte välja det varje helg, och jag skulle inte orka det heller.

.Jag respekterar verkligen att andra gör på sitt sätt, och är nyfiken på andras sätt att se på ensamhet. Jag är bara glad att jag själv mer och mer vågar gå min egen väg.

Det här inlägget hos Jonna Jinton väckte så mycket tankar hos mig. Och gav mig perspektiv på mitt eget sätt att se på sociala behov. Det var så fint skrivet och gav mig ett slags kvitto på det jag gått och grubblat på. Nä, alla orkar inte umgås med andra all vaken tid. Vissa trivs i sin ensamhet, behöver vila, blir trött av sociala sammanhang även om man också tycker om att vara social. Vissa trivs i mindre sammanhang och har behov av att umgås med sin egen lilla familj.

Vi är inte konstiga för att vi väljer att åka på semester själva.

Vi är heller inte ovanliga som tycker om att vara med varandra.

Och inte heller hör vi till de som alltid behöver se sig själv i andra. För det behöver jag också ibland men jag vill väljer mina speglar med omsorg om mig själv och min tid.

Jag som ibland sitter på massa tankar som jag får svårt att formulera. Som behöver tid på sig att hitta ut i ord. Jag behöver verkligen min tid för mig själv för att kunna tanka energi och sprida den när jag väl är social.

Och med en stor familj är man sällan ensam och då är behovet verkligen stort att få komma ifrån ibland. Höra tystnad. Vara i tystnad.

Har du behov av egentid? Tycker du om att vara ensam? Eller är du ett socialt monster?