piecesofMari

En gäst i ett av de nyare Skavlan programmet (tittade på play) väckte så mycket tankar hos både mig och G så när vi gick och la oss på kvällen kunde vi inte sluta prata. Och fasen så härligt det kändes. Orden liksom bara bubblade ut oss. Det kändes som den där målbilden jag alltid burit inom mig. Att vi fortfarande efter många år ihop kan babbla på så där ”hej vilt”.
Den målbilden fick jag nämligen en gång när G’s föräldrar sov över hos oss. De låg tillsammans i ett av barnens rum, så hörde vi utanför hur de liksom låg och småsnackade precis hur länge som helst, långt in på natten. Det var så härligt att höra men vi undrade såklart vad dem som efter 60 år tillsammans, hade att prata så himla engagerat om? Det blev liksom där och då en önskan hos mig, att vi ska också ha det så.

Både nu och när vi blir gamla. Att vi aldrig ska sluta prata med varandra. Att samtalen aldrig kommer sina.
Så tillbaka till sängen där vi låg efter Skavlan. Essensen i det hela var att gästen (en konstnär) berättade att hon ofta satt på morgonen ensam i flera timmar rakt upp och ner för att vända sig inåt och prata med sig själv. Min man skojade lite och sa ” det kanske är det man ska göra för att bli klokare”. Så skrattade vi eftersom bara tanken på den synen skulle vara rätt kul en morgon i en 4 barns familj. Ba ”pappa pratar med sig själv så stör inte på några timmar”, ha ha.

Det vi kom att prata om utifrån hennes tankar om att man behöver vända sig mer inåt för att få klokare svar, var hur himla olika vi båda uppfattar omgivningen omkring oss, hur olika vi läser av andra och det var så himla intressant att höra på min man som jag ändå levt med i 10 år hur han uppfattar omgivningen omkring honom.
Han är den analytiska, inkännande och avvaktande. Känner in stämningen direkt och övertolkar ibland information.
Han gav ett exempel på hur han när han står i kö till skidliften sällan hör att andra tackar för hjälpen medan det är något jag aldrig har reflekterat över. Jag ser inte och hör inte sånt. Har ingen aning om hur andra beter sig i sådana situationer. Jag är nog fokuserad på annat kanske, vänder mig mer inåt. 

Jag är mer spontan, ouppmärksam och har fokus på oss i sådana sammanhang medan han är vänd utåt och uppmärksam på vad andra gör i mycket större utsträckning.

Liftkön var ett exempel eftersom vi precis åkt  skidor under dagen men han menar generellt att han ofta har uppmärksamheten utåt för att läsa av och tolka andra människor. Intressant. Hur man tänker att andra ska uppfatta en? Hur mycket man bryr sig? Hur viktigt är det vad andra tycker om en?

Det kändes som att ju mer han delade med sig av sitt sätt att uppfatta saker så både ökade min förståelse och mitt sätt att se på min man. Jag lärde känna en ny sida hos honom.

Det var så himla spännande att prata om och gav perspektiv till att tänka på att allt utgår inte från mig och mitt tänkande. Det finns många olika sätt, inget fel, inget rätt..

Vi borde oftare lyssna på andras perspektiv för att inte fastna i våra egna. Kanske berikar det oss mer än vad vi tror?