Hur många vänner har du?

Jag funderar mycket på det här med vänskap. Den förändras med åren märker jag. Blir olika viktig för oss. En stor skillnad när man får barn blir det ju ofrånkomligt tycker jag. Helt plötsligt finns där en ny människa som alltid bör prioriteras högst, ibland frivilligt, ibland lite mer ovilligt. En liten en som tar stor plats. Det blir kanske svårare att få tiden att räcka till för sådant som känns viktigt.
Jag minns att jag blev tvungen att överväga mina ” ja tack” lite mer nogrannt när C kom. Vad och vilka ville jag spendera min tid på och med?

Vissa verkar fortfarande hinna med ett stort umgänge även fast de fått barn men jag känner inte att jag hinner ge så många så mycket uppmärksamhet de förtjänar och jag är nog inte själv i så stort behov av att vara social hela tiden heller.
Jag har nog varit och är både en bra och dålig vän. Jag är bra på att lyssna, ge komplimanger, att höra av mig och visa att jag bryr mig. Ibland har jag prioriterat fel, inte visat engagemang alltid, men alltid haft en intention att visa de som är viktiga för mig,att de är det.
Jag är inte så mycket för ytliga relationer där samtal främst handlar om vilket märke på porslinet vi äter på, vilka produkter du använder eller vilken ny bil du köpt. Eller jo det är helt ok för mig att prata en stund om det också ibland. Så länge samtalen också kan handla om andra delar av livet. Vad vi kämpar med, oroar oss för, gläds av och gör oss rädda eller lyckliga.
Jag har inte så stort intresse av middagar med okända människor eller ytliga bekanta som dricker för mycket. Det fyller inte på mig med ny energi och det tar min dyrbara tid som jag istället kan lägga på dem jag håller kär.
Det betyder inte att jag inte gärna träffar nya människor, eller är nyfiken på att lära känna. Så länge samtalen känns ” på riktigt”.
Jag älskar snälla människor. Det kanske låter självklart, men min upplevelse är att det finns en hel del som inte alltid är så snälla. Vuxna som pratar illa om andra, som har en baktanke eller vill visa upp en fasad till vilket pris som helst. Därför blir jag så glad av alla de genuint snälla. Som ger av sin tid, sin kraft och sin uppmärksamhet. De som har självdistans och vågar lätta på fasaden.
De som finns där även när det blåser hårt. Som är nyfikna och intresserade. På dig och på livet. De som inte fyller sin tid med att prata negativt om andra.

Jag fyller gärna mitt liv med vänner, de är till och med livsviktiga för mitt välmående, men hellre några få nära än många ytliga. Jag undrar ibland hur de som har många ”vänner” egentligen hinner visa ALLA de vännerna tid, kraft och uppmärksamhet? När man samtidigt ska dela sin tid med sig själv, sina eventuella barn,sin familj och sitt jobb.
Vi har ju alla lika många timmar på dygnet.
Kanske har vi olika preferenser på vad vänskap är? Eller såklart vi har.

Är Många vänner viktigt för dig? På Sociala medier eller i verkligheten? Eller Är du mer för djupare relationer med färre människor? Eller måste det vara en motsättning mellan dessa?