Att vara med sig själv och andra

Jag fick en sådan klok kommentar till det här inlägget om ensamhet som jag skrev för ett tag sedan. Kommentaren löd: ”Det är skilllnad på social kompetens  och socialt behov, man kan ha hög social kompetens men ändå ett lågt socialt behov”.

SÅ himla sant för mig. Visst kan jag vara blyg och inte heller någon stjärna på att kallprata och mingla i stora sammanhang. Men jag kan uppföra mig, vara trevlig och härlig och även få ut något själv av det och tro att jag också kan tillföra något. Men det gör ändå att jag ofta blir rätt trött efteråt. Har ett behov av att hinna reflektera, vara tyst, tänka tankar klart, hinna känna efter och lyssna inåt. I ett ständigt sorl och intryck utifrån har jag svårt att lyssna på mig själv och märker att jag lätt tappar bort mig. Men får jag bara tiden med mig själv en stund så öppnar sig ändå möjligheten att rikta fokus inåt.

Jag älskar ju att vara bland människor både mina nära och nya och har verkligen förmågan att vara nyfiken på andra, vara en god vän och bry mig. Det behovet finns också. Vi människor speglar ju oss o varandra och vad vore livet utan det?

Jag är ju sällan ensam hemma (pga många barn) och har just nu kanske därför ett ännu starkare behov av stilla stunder.

Balansen. Alltid att hitta den där balansen.