Idag var det 10 år sen vi sågs första gången. I hörnet vid Seven-eleven. Vi pratade i timmar. Du var äldre än mig. Jag var nyfiken men tvekade också. Hänfördes av ditt djup, dina mörka ögon och din allvarsamhet. Men också ditt skratt, din nyfikenhet och din trygga famn. Det blev snabbt vi två. Vi vill samma saker. Allt kändes självklart och ganska snart hade vi en vardag tillsammans.
Olika men ändå så lika. Båda lika vanvettigt självständiga, envisa med att klara allt själv, viljan att vara med någon men inte våga lita på och släppa in. Rädslan att inte bli älskad för den jag är.
Samma teman som vi forfarande brottas med.
Det har varit många berg-o-dalbanor som gått under våra 10 år.
Tvivel,misstänksamhet, djup tillhörighet, tillit och tålamod.
Vi har skapat ett helt liv ihop. Fyra barn. Upplevt världen. Skaffat hund, hus, sommarställe. Delat 1000 vardagar och valt varandra om och om igen.
Som skiljsmässobarn har det varit oerhört viktigt för mig att kämpa,att hålla ihop och inte ge upp.
Ibland har det varit nära men vi har alltid på något sätt hittat tillbaka till varandra.
Mycket tack vare din acceptans och min kämparglöd.
Du är min stolpe att luta mig mot. Min vackra, trygga, pålitliga, varma famn. Mitt tålamod, min dygd.
Med dig vill jag alltid vara.
Senaste kommentarer